annaajoosefina

Jag måste bara berätta om min lilla roadtrip till coop, jag madde och jenny skulle åka till coop 20 min innan dom stänger. Vi hoppar på cyklarna, inga konstigheter.  Lite innan pilotbacken märkte jag att det var lite dimma ute, och får ut mig nått med: åh nej jag hatar dimma. Inte mycket mer med det, sen väl i pilotbacken så ser jag att de blir mer och mer dimma, jag blir räddare och räddare. Jag saktar ner med madde som inte vill cykla snabbt. Jenny är en bit framför redan då. Vi fortsätter och åka och åka. Madde's rädsla har blivit grodor/paddor som de nu börjar bli gott om. Hon skriker var och varannan sekund efter grodor, och jag livrädd försöker fokusera att cykla.  Ju längre ner vi kommer desstu mindre ser jag, och dessto mer dimma blir det, när vi ändå är i farten så var de fullmåne. Värsta skräcknatten. Jenny drar och nu ser vi inte henne mer. I panik så kände jag att jag var tvungen att ringa någon som inte är så rädd, jag får upp ida och ringer henne. snackar lite för att inte fokusera på dimman. Madde är lite längre fram än mig och de tar stopp för mig, jag ser knappt ingenting och är livrädd. Jag stannar plötsligt. Madde kan inte stanna eftersom hon är rädd för grodorna. Tillslut stannar hon. och jag säger att jag verkligen inte kan fortsätta, de blev bara mer och mer dimma. Jag brister ut i tårar och skakar och vet inte vad jag ska göra. Vid de laget har jag iallafall bestämt mig att jag kan inte cykla mer och prongt måste åka hem. Madde ringer jenny som är på coop och säger att vi vänder. Jag cyklar hemåt och vi väntar på jenny ovanför pilotbacken där vi senare fick besked att hon hade dragit till wictor.
De är inte förrns nu jag har upptäckt hur rädd jag är för dimma och att inte se. När vi en gång va med klassen på en rökbuss så fick jag lov att gå ut förre alla andra ( en annan väg också) för att jag fick panik. Jag är livrädd för dimma helt enkelt och det känns fruktansvärt jobbigt. Men härdanefter när de är dimma, ska jag inte gå ett fotsteg ifrån dörren.



josefina